Jag sorterade gamla lådor på vinden i morse. Ett fotografi gled ut—ett ansikte jag inte tänkt på på många år, men som är kopplat till en berättelse jag fortsatt att berätta för mig själv, om och om igen. Kroppen minns det sinnet försöker glömma. Den där välbekanta åtstramningen i bröstet när vissa minnen dyker upp. Hur axlarna omedvetet spänns, som om de fortfarande försöker skydda mig från något som hände för flera decennier sen. Vi bär vår historia inte som abstrakta minnen, utan som inbodda

Jag bockar av den sista punkten på dagens lista—och märker att jag redan börjat skriva morgondagens. Tillfredsställelsen varar i kanske tre sekunder innan tanken svänger mot nästa sak. Det här mönstret känns välbekant. Ett mål uppnås, bara för att genast ersättas av ett nytt. Varje prestation blir ett avstamp för nästa klättring. Horisonten drar sig undan i exakt samma takt som jag närmar mig. Det finns något nästan våldsamt i den här ständiga rörelsen framåt. Vi behandlar nuet som en startban

Jag läser kommentarerna under en artikel och ser hur det går snabbt—inte med ilska, utan med sår. Varje inlägg verkar trumfa det förra, inte genom att argumentera bättre, utan genom att uttrycka djupare skada. Som om smärta blivit en tävling. Som om vinsten är att bli sedd som den som lidit mest. Jag känner hur något rör sig i mig—en blandning av igenkänning och motstånd. Något har förändrats i hur vi förhåller oss till svårigheter och smärta. Det finns en paradox här, värd att stanna i. Det f

Imorse fastnade jag i bilder från en gammal väns semester. Turkost vatten, barn som skrattar, det där speciella ljuset som får allting att kännas lätt. Mitt kaffe stod och kallnade medan jag, nästan utan att märka det, började räkna ut avståndet mellan deras liv och mitt. Jämförelsen sker innan tanken hinner ifatt—så självklar, så invand. En liten sammandragning i bröstet. En berättelse som redan är igång: om det jag inte har. Men så stannar jag upp. Ser hur vi gång på gång gör den här märklig