Måttet på vad som är nog
Imorse fastnade jag i bilder från en gammal väns semester. Turkost vatten, barn som skrattar, det där speciella ljuset som får allting att kännas lätt. Mitt kaffe stod och kallnade medan jag, nästan utan att märka det, började räkna ut avståndet mellan deras liv och mitt. Jämförelsen sker innan tanken hinner ifatt—så självklar, så invand. En liten sammandragning i bröstet. En berättelse som redan är igång: om det jag inte har. Men så stannar jag upp. Ser hur vi gång på gång gör den här märklig
Cherryfield