Jag läser kommentarerna under en artikel och ser hur det går snabbt—inte med ilska, utan med sår. Varje inlägg verkar trumfa det förra, inte genom att argumentera bättre, utan genom att uttrycka djupare skada. Som om smärta blivit en tävling. Som om vinsten är att bli sedd som den som lidit mest.
Jag känner hur något rör sig i mig—en blandning av igenkänning och motstånd. Något har förändrats i hur vi förhåller oss till svårigheter och smärta.
Det finns en paradox här, värd att stanna i. Det finns verkligt lidande—som förtjänar att bli bevittnat, taget på allvar, mött med medkänsla. Samtidigt ser vi något annat växa fram—en slags uppvisad sårbarhet som ibland tycks frikopplad från den faktiska upplevelsen. Vi har skapat en social ekonomi där offerrollen blivit en sorts valuta, där kränkning ger auktoritet, där den djupaste smärtan vinner diskussionen.
Det som intresserar mig är inte om enskilda berättelser är sanna eller överdrivna, utan skiftet i hur vi förstår styrka och sårbarhet. Tidigare generationer lutade åt förnekelse—”bit ihop” var det allmänna receptet, ofta på bekostnad av verkligt lidande. Nu verkar pendeln ha svingat åt andra hållet—där varje obehag kan uppfattas som förtryck, varje motgång som trauma, varje oenighet som våld.
Filosofen Byung-Chul Han menar att vi gått från ett disciplinärt samhälle till ett prestationssamhälle—och kanske nu vidare till något annat. Ett erkännandesamhälle, där den främsta sociala valutan är att bli sedd, bekräftad, bevittnad i sin sårbarhet.
Och ändå: det här är inte bara svaghet eller manipulation. Det kommer ur något verkligt—en kollektiv hunger efter att bli erkänd i en värld där vi ofta behandlas som utbytbara. Den som “spelar offer” och den som verkligen lider kan mycket väl vara samma person. Ibland i samma stund.
Tänk om det här inte främst handlar om moral, utan om en systemisk brist? När våra kanaler för mening, betydelse och värde täpps till, hittar vi andra sätt att hävda vår värdighet. Även om de sätten i längden kanske försvagar snarare än stärker vår gemensamma förmåga.
Empati kan användas som vapen just för att den är så efterlängtad. Vi utnyttjar det vi själva saknar.
Det här innebär inte att vi ska ge upp idén om personligt ansvar. Alla uttryck för smärta är inte lika, all sårbarhet är inte äkta. Men det krävs skicklighet—och det är en färdighet, något som kan tränas—att kunna urskilja skillnaden, samtidigt som vi behåller vår medkänsla för det mänskliga behov som finns, även bakom en fasad.
Vad skulle hända om vi såg berättelser om offer inte som absoluta sanningar, utan som strategier för att orientera sig i en värld där andra former av makt känns oåtkomliga? Inte för att ursäkta, men för att förstå. Inte för att avfärda verkligt lidande, men inte heller låta uppvisad skörhet bli vår högsta norm.
Frågan kanske inte är om vi ”spelar offer”–utan varför det ibland känns som det enda spelet som finns. Och ännu viktigare: vilka andra spel skulle vi kunna uppfinna tillsammans?
