Vi talar ofta om lycka som om den låg framför oss—redo att möta oss efter deadline, efter övergången, efter att livet äntligen har “lagt sig till rätta”. Men varje gång vi närmar oss, flyttas horisonten ännu en gång.
Uppskjutandet kan till och med kännas nödvändigt. Om glädjen alltid finns “där borta”, slipper vi risken att möta den här och nu. Men paradoxen är att nu är den enda tid då den faktiskt kan visa sig. Livet vecklar ut sig ögonblick för ögonblick, och närvaron är marken där både kamp och glädje kan ta plats—tillsammans.
Ibland överväldigar glädjen oss, obestridlig i sin ankomst. Inte bara som njutning, utan mer som det C.S. Lewis beskrev—en djup längtan som både fyller oss och pekar bortom oss. Den är lika mycket en värk som en förtjusning, med känslan av att livet alltid överstiger vårt grepp. Andra gånger bor glädjen stillsamt, som en källa under ytan—lätt att missa om vi skyndar förbi.
Ofta klamrar vi oss fast vid våra svårigheter med övertygelsen att först när de är lösta får vi tillåtelse att njuta. Den känslan är förståelig, men den är inte hela berättelsen. Vi får också lägga ner bördan en stund, andas innan vi lyfter igen. Just i pausen öppnas en möjlighet.
Ur Händandets perspektiv—det som händer, medan och så som det händer—är glädje inte en prestation utan en igenkänning. Den handlar inte bara om att vara närvarande, utan om själva varandet: att återfinna oss själva i livets flöde. Dessa igenkänningar blir till en rytm: närvaro fördjupar tacksamhet, tacksamhet förstärker närvaro. Cykeln är inte ett mål att nå, utan en process som bär sig själv. Och om lycka någonsin vore en destination, skulle den inte finnas någon annanstans än här och nu.
Så inbjudan förblir enkel: skjut inte upp. Även mitt i kampen hör möjligheten till glädje hemma just här—ibland överväldigande, ibland dold, men alltid närvarande i någon form av blivande.
