Imorse fastnade jag i bilder från en gammal väns semester. Turkost vatten, barn som skrattar, det där speciella ljuset som får allting att kännas lätt. Mitt kaffe stod och kallnade medan jag, nästan utan att märka det, började räkna ut avståndet mellan deras liv och mitt.
Jämförelsen sker innan tanken hinner ifatt—så självklar, så invand. En liten sammandragning i bröstet. En berättelse som redan är igång: om det jag inte har.
Men så stannar jag upp. Ser hur vi gång på gång gör den här märkliga jämförelsen: hela mitt liv, med oro, vardagstrassel och saker jag helst inte visar—vägt mot någon annans utvalda ögonblick. Det går aldrig jämnt upp. För vi jämför helt olika valutor—deras höjdpunkter mot våra bakom-kulisserna.
Tim Urban formulerar det pricksäkert: vi nöjer oss inte med att vara lyckliga, vi vill vara mer lyckliga än andra. Som om glädje vore en begränsad resurs, något man måste slåss om. Då blir välmående inte en känsla, utan en tävling. Och mållinjen flyttas hela tiden, för alla andra verkar ju ligga före.
Och så finns det jämförelsen bakåt—med våra föräldrar, när de var lika gamla som vi. Men deras 35 såg inte ut som vårt. Deras förutsättningar, deras möjligheter, deras värld var något helt annat. Ändå mäter vi. Och känner oss ofta otillräckliga.
Det som verkligen intresserar mig är hur mycket våra förväntningar påverkar vår upplevelse. Två personer i samma situation kan känna helt olika—enbart beroende på vad de trodde att de skulle känna. Klyftan mellan förväntan och verklighet blir den verkliga smärtan. Vi lider inte av vad som är, utan av att det inte blev som vi hade tänkt oss.
Det påminner om den buddhistiska tanken om de två pilarna. Den första är det som faktiskt händer. Den andra är vår reaktion, vår berättelse, vår inre protest. Ofta är det den andra pilen som gör mest ont.
Men här finns också något tröstande: jämförelse är inte fel i sig. Vi är sociala varelser, vi förstår oss själva i relation till andra. Problemet uppstår när vi glömmer att vi bara ser en redigerad version av verkligheten. När vi tror att det där leendet på en bild är hela sanningen. När vi glömmer att alla kämpar, att alla brottas med sin egen inre matematik.
Tänk om lycka inte är något man uppnår—utan något man upptäcker? Inte en plats vi når, utan ett sätt att se? De stunder jag verkligen känt mig nöjd har aldrig handlat om att ha mer än någon annan. De har kommit i stunder av närvaro—när jag varit helt i det som faktiskt händer, inte i mina tankar om hur det borde vara.
Det här betyder inte att vi ska sluta sträva eller låtsas som att yttre omständigheter inte spelar roll. Det gör de. Men kanske den lycka vi jagar genom prestation och jämförelse finns närmare än vi tror—bakom en dörr som öppnas inåt, inte utåt.
Vännens bilder är fortfarande vackra. Deras glädje känns äkta. Och samtidigt har mitt kaffe kallnat på sitt eget sätt. Morgonljuset genom mitt fönster har sin egen sorts nåd. Inte bättre. Inte sämre. Bara annorlunda. Bara här.
Så kanske är inte frågan “Är jag lyckligare än…?” utan “Är jag vaken nog att känna den lycka som redan finns här, tyst, mitt under allt brus?”
Måttet på vad som är nog kanske inte är ett mått alls. Kanske är det bara en påminnelse—att det här livet, precis som det är, rymmer allt vi egentligen behöver. Inte för att det är perfekt. Utan för att det är det enda liv vi faktiskt lever.
