“Kollektivet ger, kollektivet tar tillbaka.”
Den gamla formuleringen om försynen ("Gud ger och gud tar") har klätt om i sekulär dräkt. I ett samhälle som hyllar individens frihet, delas identitet ändå ut som allmosa från kollektivet — skänkt med ena handen, redo att dras tillbaka med den andra.
För många känns det som det enda alternativet. I tomrummet där man inte vet vem man är, ger kollektivet en tillfällig trygghet. Bättre att få sitt godkännande stämplat i pannan än att möta tystnaden i att stå för sig själv.
Men priset är högt: en identitet byggd på beundran, likes eller algoritmer är alltid villkorad—redo att vändas ut och in i samma stund som massans blick vänder sig bort.
Och där finns rädslan. Att börja inifrån innebär att kanske inte spela spelet alls. Att avstå kan innebära ensamhet, till och med uteslutning. Kollektivets hand är lockande just därför—den skonar oss från den ensamheten.
Men kostnaden är att leva i dess nycker—att riskera bli bortvald, bortglömd, kancellerad.
Samtidigt: genom historien har identitet alltid vuxit fram i dialog. Den har aldrig varit ren isolering—men heller inte total underkastelse. Det har handlat om ett spel mellan jaget och de andra. Vi trädde fram, blev sedda, mötte motstånd, formades om—och i det blev vi till.
Visst, mycket dolde man då, mycket av det som idag accepteras var otänkbart. Men ändå—det fanns ett spektrum av tillhörighet: från familj till grannar till byn.
Nu har det spektrumet plattats till. Kvar är bara polerna: individen mot kollektivet.
Den ömsesidiga formandet har bytts mot ett skarpt val—självdefinition med risk för utanförskap, eller anpassning med beroendet som insats.
Vad gick förlorat på vägen?
Närvaron av utsträckt släkt?
Förtroendet som växte i ett gemensamt kvarter?
Var den ensamma hushållsenheten, uppskalad till miljonsamhällen, verkligen värd kostnaden?
Det finns en viss trygghet i att få sin identitet från kollektivet. Det fungerar som en prenumeration—så länge du följer reglerna förnyas den automatiskt, och du slipper osäkerheten i att börja inom dig själv.
Men varje prenumeration har villkor. Den förenklar valet, men bygger beroende. Och när tjänsten avslutas—när kollektivet tar tillbaka sin gåva—vad finns kvar?
Och så återvänder frågan:
Vad händer när identiteten inte längre säkras av andra, och man måste möta möjligheten att finna den inom sig själv?
Den vägen är inte smärtfri—ensamhet, osäkerhet, till och med rädsla följer ofta med.
Men kanske finns där också något annat. En form av varande som inte kollapsar när folkmassan vänder sig bort. Att ha gjort den resan inåt kan hjälpa att fortsätta den yttre resan. Oavsett var den går.
