Jag bockar av den sista punkten på dagens lista—och märker att jag redan börjat skriva morgondagens. Tillfredsställelsen varar i kanske tre sekunder innan tanken svänger mot nästa sak.
Det här mönstret känns välbekant. Ett mål uppnås, bara för att genast ersättas av ett nytt. Varje prestation blir ett avstamp för nästa klättring. Horisonten drar sig undan i exakt samma takt som jag närmar mig.
Det finns något nästan våldsamt i den här ständiga rörelsen framåt. Vi behandlar nuet som en startbana—bara ett avstamp mot en föreställd framtid där vi äntligen ska få vila, känna oss nöjda. Men den framtiden kommer aldrig, för vi bär vanan att sträva med oss, vart vi än går.
En tanke återkommer: vi sitter fast mellan två sorters lidande—att stå still och känna tomhet, eller att aldrig få stanna och känna utmattning. Varken full fart eller total passivitet tjänar oss. Det handlar inte om att välja sida, utan om att förstå att “att komma fram” sker i en annan dimension än rörelsen själv.
Jag tänker på OS-idrottare som tränar i åratal, vinner guld—och faller ner i depression bara veckor senare. Det var aldrig själva vinsten som bar dem. Det var strävan. Vi har blivit beroende av kemin i jakten, och misstar den spända förväntan för själva livet.
Samtidigt är total stillhet inte lösningen. Den bär på sin egen form av lidande. Det romantiska i att bara “vara närvarande” kan glömma att vi är skapande, riktade varelser—vi hittar mening i att bidra, att vara i rörelse.
Det jag långsamt börjar förstå—inte fullt ut, men ändå—is att vara och göra inte är motsatser att balansera, utan dimensioner av samma flöde. Som att andas: inandningens görande, utandningens varande. Inget av dem är helt utan det andra.
Titta på en mästerlig hantverkare i arbete. Deras görande kommer ur ett djupt varande. Varje rörelse rymmer både riktning och närvaro. De rusar inte mot slutet—de är redan framme, mitt i själva görandet.
Kanske är det vi kallar “prestation” egentligen bara en närvaro vi bär in i våra handlingar—snarare än ett resultat vi uppnår. Paradoxen: vi kommer fram inte genom att nå målet, utan genom att inse att vi redan är här. Att vi agerar utifrån en känsla av helhet, istället för att jaga efter den.
Dagens lista spelar fortfarande roll. Målen kallar fortfarande. Men något skiftar när jag inser att just det här ögonblicket—pennan i handen, orden som formas—är både resa och mål. Springandet och ankomsten sker samtidigt, i det jag börjat kalla Händelsen—upplevelsen av att vara i det som händer, medan det händer.
Vi är inte skapta för att sluta röra oss. Men kanske för att upptäcka att den verkliga rörelsen sker i stillheten. Att äkta prestation växer ur närvaro. Att vi kan springa utan att fly. Vila utan att stå still.
Nästa punkt på listan kan vänta. Det här ögonblicket, den här inandningen, det här ordet—det är ankomsten jag sprungit mot. Och det har varit här hela tiden.
